Eller vad sägs om Nürburgring 24-timmars, Indy 500, Monacos GP, och Le Mans 24-timmars inom loppet av en knapp månad? Bara namnen får det att vattnas i munnen på vilken genomsnittlig auktoriserad bildåre som helst.
Ska jag vara helt ärlig så är det den etthundrade upplagan av Indy 500 som jag ser fram emot allra minst. Ovalracing har aldrig riktigt varit min grej.
Missförstå mig rätt här. Förarnas prestation på banan är naturligtvis enorm. Men bilarna är fula – Indy Lights-ekipagen ser i mitt tycke väldigt mycket bättre ut – och underhållningsvärdet saknas.
Men jag antar att det är mig det är fel på. Är man så hårt marinerad i europeisk racingkultur som jag är så kommer 200 varv på ovalbana alltid att vara 200 varv för mycket.
Det jag ser mest fram emot såhär års är naturligtvis Le Mans 24-timmars. Och det beror inte bara på att min resa är bokad och min ansökan om media-ackreditering har godkänts av benhårda Madame-presschef på Automobile Club l'Ouest.
Nej, Le Mans är speciellt oavsett om man är på plats eller inte.
Framförallt är det den tävling som fortfarande har vissa drag gemensamt med de klassiska landsvägsloppen ur vilka racingsporten en gång i tiden föddes.
Som t.ex. Paris – Rouen 1894. Eller det 1178 kilometer långa Paris – Bordeaux – Paris året därpå. Två lopp som i olika sammanhang brukar lyftas fram som historiens allra första biltävlingar.
När Le Mans-förarna går igenom den fruktade högern Tertre Rouge – där dansken Allan Simonsen omkom 2013 – och svänger ut på "Les Hunaudières" – landsvägen söderut mot Musanne – så är det en direkt länk till motorsportens barndom. Den känslan är ständigt närvarande i Le Mans, på ett sätt som helt enkelt inte finns i vilken bandepå som helst.
Ett annat fin gammalt landsvägslopp som återkommer varje vår i morden tappning är italienska "1000 Miglia" – eller "Mille Miglia" för att utläsa det korrekt.
Det ursprungliga loppet kördes mellan 1927 och 1957. Som många av dåtidens sportvagnslopp kördes tävlingen på halvdant avlysta landsvägar. Hela varvet mätte ettusen engelska mil, vilket så klart förklarar namnet.
Start och mål var i Brescia, ett stenkast ifrån vackra men alltid kalla Gardasjön.
Banan sökte sig därefter söderut via Verona och San Marino, hela vägen till huvudstaden Rom.
Därifrån vände man åter norrut och körde via Florens, Bologna och Ferrari-staden Modena tillbaka till Brescia.
De allra kvickaste ekipagen körde sträckan på 10-12 timmar. Tänk er: 160 svenska mil på 10 timmar. Och det på knappt avstängda landsvägar; landsvägar som det lokala byfyllot när som helst riskerade att vackla ut över. En djupt imponerande prestation, mätt med vilka mått som helst.
Loppet som i år kördes den gångna helgen avverkas numera i tre lagom långa dagsetapper och i farter anpassade till klenodernas ålder.
Så även om tävlingsinslaget nuförtiden bara symboliskt så är det fortfarande en fantastisk uppvisning av racinghistoria. Ett rullande museum som slingrar sig igenom det bedövande vackra italienska landskapet.
I fjol kryddades tillställningen dessutom av att man högtidlighöll 60-årsdagen av Stirling Moss' legendariska Mercedes-seger 1955. Väl värt att påminnas om nu när Mercedes återigen dominerar den internationella racingscenen.
1955 var Moss 25 år och fortfarande i början av sin karriär. Vid årets slut hade han slagit igenom i F1 och vunnit Mille Miglia i imponerande stil.
Hans segertid var 10 timmar, 7 minuter och 48 sekunder. Det gav en snittfart på 159 kilometer per timme. Utan förarbyten och i en bil så gott som helt befriad ifrån säkerhetsutrustning.
För jämförelsens skull kan man nämna segrarna i Imola 4-timmars en dryg vecka sedan vann med en snittfart på 185,2 km/h. Med tre förare, på en perfekt tävlingsbana, slicks och full säkerhetsutrustning. En fin prestation, visst, men det sätter onekligen Stirling Moss' drygt 60 åriga enmansstyrning över muggiga efterkrigsvägar i ett intressant perspektiv.
Den numera 86-årige engelsmannen var själv på plats i Italien i fjol. Jag kanske är blödig, men det är något väldigt rörande över att se den åldrade mästaren återförenas med den ohyggligt vackra Mercedes 300 SLR-en som han körde till segern när det begav sig 1955.
Är man det minsta intresserad av racinghistoria så får man definitivt inte missa klippet nedan:
Sir Stirling Moss and this Mercedes-Benz 300 SLR Remain Unbeaten