Man behöver knappast vara militant miljöaktivist för att köpa det miljömedvetna konceptet, men hela paketet av eldrift, bilbyten och tajta statsbanor lät något krystat i mina dokumenterat konservativa racingöron.
Kunde racing på dessa premisser verkligen vara underhållande…?
Skulle klassen kunna dra till sig kvalitetsförare…?
Och var inte själva idéen om en eldriven formelklass tekniskt feltänkt från början…?
Öppna, bevingade formelbilar genererar ju å ena sidan mer down-force än ett genomsnittligt lågtryck över Östersjön. Men de gör det till priset av luftmotstånd så högt att det är svårt att tänka sig en aerodynamiskt mindre energieffektiv design.
En låg, strömlinjeformad tvålkopp med tak och täckta hjul hade garanterat legat mer i linje med klassens energibesparande ideal. Om inte annat så hade bilarna förmodligen kommit bra mycket längre mellan laddningarna…
Men efter två övertygande Formel E-säsonger är det bara att konstatera att det inte spelar någon större roll. Allt som är rätt med klassen väger med råge upp konceptets eventuella brister.
Visst hade det varit kul att se ännu fler åskådare på läktarna – men viktigast är att racingen har visat sig vara riktigt bra. Emellanåt till och med bättre än i vissa fossilberoende racingklasser. Ja F1, jag tittar på dig…
Minns bara dramatiken i säsongsavslutande London ePrix där Sebastien Buemi knep mästerskapsguldet med minsta möjliga marginal. Stor racingunderhållning rakt igenom.
Men dramatik på banan räcker inte för att få ett så pass revolutionerande koncept som Formel E att lyfta.
Att serien redan har lyckats attrahera tunga aktörer som Audi, Renault och den indiska industrijätten Mahindra är förmodligen ett ännu bättre mått på klassens långsiktiga potential.
För att inte tala om anrika Jaguar som från och med den kommande säsongen kommer att förvalta sitt fina racingarv i just Formel E. Att de gör det tillsammans med Williams F1 som teknisk partner säger multum och satsningens allvar.
Det nyväckta intresset för el-racing vittnar också om vilken stor potential bilindustrin ser i klassen.
Och konstigt vore det annars.
Det pågående skiftet bort ifrån fossilberoende drivlinor är den största enskilda tekniska revolution som bilindustrin kollektivt har ställts inför. Det är en förändring som naturligtvis även har fått långtgående konsekvenser för deras motorsportsatsningar.
Toyota betraktar t.ex. redan nu sin Le Mans-budget som en del av utvecklingskostnaderna förknippade med framtida gatbilars hybridlösningar. Och hela Formel 1-sportens ”power unit”-era handlar till syvende och sist om att hålla klassen tekniskt relevant för dem som idag har makten över den: bilindustrin själva.
Genom Formel E har seriepromotorn Alejandro Agag och FIA alltså skapat en tekniskt framtidssäkrad klass som både är högintressant för bilvärlden, och som bevisligen kan producera underhållande racing.
Det är inget dåligt resultat på så kort tid.
Och med nya spännande banor i New York, Hong Kong och Marrakech på kalendern finns det all anledning att se fram emot höstens säsongsstart.
Det enda som egentligen saknas inför den kommande säsongen är svensk inblandning. Vilket är synd, speciellt med tanke på att Sverige, i alla fall på papperet har alla förutsättningar att bli en stormakt i klassen.
För det första finns det en stor, internationellt välkänd och konkurrenskraftig basindustri som enkelt skulle kunna dra fördel av att bygga upp infrastrukturen kring en svensk Formel E-satsning. Kanske något för Volvo Polestar nu när V8 Supercars-satsningen i Australien är nedlagd och STCC-engagemanget hänger i luften…?
För det andra är Sverige redan nu en internationell stormakt inom miljöteknik. En svensk Formel E-satsning skulle lätt kunna utformas just för att marknadsföra de otaliga svenska små- och medelstora clean tech-företagen gentemot viktiga exportmarknader i exempelvis Asien och Sydamerika.
För det tredje har vi med Marcus Ericsson, bröderna Jimmy och Joel Eriksson, Gustav Malja och Felix Rosenqvist – bara för att nämna den absoluta toppen – den mest begåvade generationen svenska formelbilsförare sedan Dackefejden. Svensksatsning eller ej, min gissning är att det bara är en tidsfråga innan någon av dem dyker upp i Formel E-fältet.
Och om inte allt detta vore nog så har vi – för det fjärde – en huvudstad som gjord för spektakulär statsracing. Tänk er t.ex. start-, och mål på Strandvägen, följt av en fin liten bansträckning förbi Berzelii park, Kungsträdgården och Blasieholmen – erkänn att det är en kittlande tanke!
Visst skulle den röd-grön-rosa politiska majoriteten i Stockholm förmodligen hellre äta mask än att ställa sig bakom något som ens avlägset har med motorsport i huvudstaden att göra – men det är också lite en del av min poäng.
En svensk Formel E-satsning – oavsett form och omfattning – är förmodligen en tillräckligt bra idé för att kunna stå på helt egna ekonomiska ben.
Så vad väntar ni på, näringslivet…?
//Gergei Farkas, GF1