Autosport

SvenskaRaceFans

5 bilder (visa alla).

Formel 1 eller Indycar? Varför inte bägge?

Fernando Alonso är inte den förste att hoppa över Monacos Grand Prix för att köra Indianapolis 500, men det har inte heller varit så himla vanligt i äldre tider heller. Här en historisk överblick.

Allt som oftast har Monacos Grand Prix och Indianapolis 500 kolliderat schemamässigt på något vis. Vanligast är att själva loppet infunnit sig på samma datum, eller så har kvalet till Indianapolis skett samma helg som loppet i Monte Carlo. En del har kommit runt det och faktiskt lyckas att tävla i bägge lopp ett och samma år! Den första att göra så var Jack Brabham, år 1961. Som regerande Formel 1-världsmästare fick han möjligheten att köra sin F1-Cooper runt Indianapolis-ovalen hösten 1960, efter USA:s GP på Watkins Glen. Trots att F1-bilarna då hade knappt hälften av hästkrafterna jämfört med de bilar som tävlade på Indianapolis, så gjorde Brabham konkurrenskraftiga tider. Bollen sattes i rullning, och Cooper anmälde en bil till följande års tävling. Det gjorde maj månad väldigt stressig för Brabham. Det året kolliderade kvalet till Indy 500 med Monaco-helgen. Han tränade i Indianapolis under veckan, flög till Monte Carlo lagom till träningen där på torsdagen, sedan till Indianapolis igen för att kvala på lördagen (13:e snabbast). Lunchtid söndag var han tillbaka i Monte Carlo, en smula jetlaggad. Loppet blev dock kort för honom, med motorras en tredjedel in. Veckan efteråt var det dags för Hollands GP, på Zandvoort, och först därefter var det dags för start på Indianapolis Motor Speedway. Brabham fullföljde de 200 varven och slutade på en mycket fin niondeplats.

Brabhams Indy-sejour 1961 blev en vattendelare i motorsporthistorien. Här var inte bara bevis på att en ”europeisk” racerbil, lättviktare med mindre effekt och med motorn bak, kunde utmana de stora amerikanska stålhästarna, som hade mycket effekt för de långa raksträckorna på ovalbanorna, men annars var av traditionell konstruktion, med motorn fram och allt vad det innebär. Men också var det ett bevis att en europeiskt skolad racerförare (australiske Brabham hade spenderat den mesta av sin tid på racerbanorna i Europa) kunde ge sig an den amerikanska ovalracingscenen. En racerförare vill ju bara rejsa så mycket som möjligt.

Ett par år senare kom Lotus över, med en skräddarsydd Indy-racer, en bil som Jim Clark tog i mål på en andra plats. 1965 vann Clark, och revolutionen var ett faktum. Aldrig mer skulle en traditionell ”roadster” var en faktor på Indianapolis. Även konservativa amerikaner som A.J Foyt och Parnelli Jones förstod vibben.

Så under ett par år på 1960-talet så befann sig nästa halva F1-paddocken i Indianapolis under maj månad. 1965 skippade Jim Clark Monacos GP för att köra Indianapolis, då loppet inföll sig på samma dag det året, men resten av årtiondet tog fler F1-förare chansen att göra sig ett namn i USA: Graham Hill vann 1966, efter att Jackie Stewart brutit från en säker ledning kort innan målgång; Jochen Rindt, Denny Hulme, Lucien Bianchi, Chris Amon, Pedro Rodriguez, Bruce McLaren var också där och prövade lyckan.

 Men denna våg ebbade ut mot slutet av 1960-talet. Motorsporten blev mer och mer professionaliserad och det var tydligt att det blev svårare och svårare för F1-förare och konstruktörer att kunna konkurrera med dem som sysslade med Indy-racing på heltid. A.J Foyt vann i sin egenbyggda Coyote 1967, Bobby Unser tog den första segern för en turbomotor 1968, och 1969 vann Mario Andretti i en Hawk, efter att den Lotus som han ämnade att köra visat sig osäker. Andretti kraschade den hårt under träning och efter att Colin Chapman tittat på vad som var felet, tog han det säkra före det osäkra och drog tillbaka Hills och Rindts bilar också. Chapman och Lotus skulle aldrig återvända till Indianapolis.

Sedan dess har det varit allt färre som provat på att göra Indianapolis och F1 under en än och samma säsong, eller ens karriär. Mario Andretti gjorde sig först ett namn på Indianapolis, för att sedan ge sig an F1. På grund av kontraktskäl så var Indycar prio ett ett antal år. 1976 var första året då han verkligen gav allt i F1, men bara nästan allt. Han körde då för Lotus i F1, en deal som kommit ganska sent, och då hade Roger Penske redan bundit fast honom att köra Indy 500 för honom. Även under sitt mästerskapsår i F1, 1978, fann Andretti tiden att köra Indianapolis, enda gången under sin långa karriär som han missade Indy på grund av F1 var 1979! Clay Regazzoni var den enda andra som under dessa år gav sig an Indy 500 vid sidan om F1, utan någon framgång.

Teo Fabi var en annan som vände sig till Indycar-racingen, om än något motvilligt: efter en katastrofsäsong i F1 1982 kom han till Indycar året efter, och blev något av en sensation. Han tog pole position på Indianapolis, bröt dock tidigt i loppet. Senare under året vann han fyra lopp och kom tvåa i mästerskapet, enbart slagen av Al Unser. Detta var en prestation som fick Bernie Ecclestone att höja på ögonbrynen, och kontrakterade honom för att köra i sitt Brabham-stall i F1 1984, något av en drömsits för Fabi. Men detta först efter att han förlängt med sitt Indycar-stall, ett kontrakt som han inte lyckades ta sig ut förens i juli. Under det första halvåret så körde Fabi både F1 och Indycar, dock var han tvungen att missa tre F1-lopp, inklusive Monaco. Efter sju miserabla Indycar-lopp fick han till slut tillstånd att annullera kontraktet.

Så Mario Andretti var den enda föraren som verkligen ämnade att kombinera F1 och Indycar på en fulltidsbasis, detta mellan 1970 t.o.m 1981. Man skall inte heller glömma att under dessa år körde han ofta en McLaren i Indycar-loppen. Kort innan sin död 1970 bestämde sig Bruce McLaren att expandera sitt sportvagns- och F1-stall till Indycar-cirkusen. McLaren gick tragiskt nog bort i en testolycka bara veckan efter att den första McLaren-bilen gått i mål på Indianapolis. Men hans dröm fullföljdes: den bil som byggdes 1971, McLaren M16, tog pole position och slutade tvåa i händerna på Peter Revson, och 1972 vann Mark Donohue tävlingen för Team Penske. Lärdomarna som dem tagit från denna bil hamnade sedan i Formel 1-bilen, M23:an, som Emerson Fittipaldi och James Hunt skulle vinna VM-titlar med. Under tiden så fortsatte McLarens framgångar i USA också, Johnny Rutherford vann Indy 500 1974 och 1976 för dem. Mot slutet av 1970-talet sinade framgångar i både F1 och i Indycar, så 1979 lades Indycar-projektet ned, men så sent som 1980 kom Tom Sneva tvåa på Indianapolis i en fem år(!) gammal McLaren; 1981 kom sista pallplatsen med Vern Schuppan, vilket också var sista gången en McLaren kvalade in. Fram tills i år då, om man kan kalla Dallara-Hondan som Alonso ska köra en ”McLaren”.

Inte sedan 1960-talet har någon med framgång lyckats att kombinera Formel 1 och Indycar. Det betyder inte att det är någon omöjlig uppgift för Fernando Alonso att konkurrera i år, men det är en brant uppförsbacke han har. Indycar-scenen är väldigt annorlunda nu, nu när Dallara har mandat på att bygga alla bilar. Spelplanen är mycket jämn och vi vet att Fernando Alonso är mycket duglig förare. En rookie vann Indianapolis 500 åt Andretti Autosport år 2016, det kan mycket väl hända igen.


1388 VISNINGAR
JACOB FREDRIKSSON
4/17/2017 2:37:00 PM


Fler artiklar om Fredrikssons Allehanda

Grand Prix-racings anti-tes
Fredrikssons Allehanda I början av 1980-talet fanns en racerbana som var värre än värst. Trots det blev vartenda lopp på den en klassiker!
10/17/2017 11:23:00 AM

The Great Book of Racing Drivers’ Excuses
Fredrikssons Allehanda Inga kan komma med ursäkter som racerförare. Här är några av senare tids allra bästa.
10/2/2017 10:39:00 AM

En ilsken men ödmjuk mästare
Fredrikssons Allehanda En racerförares dröm? Att vara ilsken över en missad seger men ändå kammat hem mästerskapet. Precis så kände Josef Newgarden efter Indycar-finalen på Sonoma i söndags.
9/19/2017 11:52:00 AM

Ett enda misstag räcker
Fredrikssons Allehanda Ett enda misstag räckte för att göra Indycar-mästerskapet en öppen historia igen.
9/4/2017 2:45:00 PM

Vart skåpet skall stå
Fredrikssons Allehanda Senast jag skrev om Indycar och Josef Newgarden hyllade jag honom efter omkörningen han gjorde på Will Power på Mid-Ohio. Efter segern i helgens lopp på Gateway-ovalen i St. Louis höjer vi honom till skyarna.
8/28/2017 4:55:00 PM

Bildreportage från Kanonloppet
Fredrikssons Allehanda STCC-säsongen 2017 är den tuffaste på länge och det märktes tydligt på Kanonloppet. Här är bilder från tre händelserika heat på Gelleråsen:
8/15/2017 11:39:00 AM

Penske perfect
Fredrikssons Allehanda Josef Newgarden ser ut att göra det som varken Juan-Pablo Montoya, Simon Pagenaud eller Will Power mäktat med: gå för mästerskapet från år ett hos Team Penske.
7/31/2017 3:33:00 PM

Vad är ”sportvagnsracing”?
Fredrikssons Allehanda I och med LMP1-reglementets påstådda ”kris” så kan det vara lägligt att fråga sig, vad för slags ”sportvagnsracing” lämpar sig bäst åt Le Mans?
7/20/2017 3:14:00 PM

Bästa hittills 2017
Fredrikssons Allehanda Många racingserier har nu hunnit avverka ungefär hälften av sina säsonger, så därmed är det lämpligt att stämma av med årets bästa, roligaste, tyngsta och häftigaste prestationer och händelser. Först så tittar vi serier utöver Formel 1:
7/11/2017 6:11:00 PM

Ett bisarrt men fantastiskt 24-timmars
Fredrikssons Allehanda Årets Le Mans 24-timmars blev ett av de mest bisarra loppen i dess anrika historia, men precis som alla Le Mans utlovar, det var ett otroligt lopp.
6/20/2017 5:06:00 PM

17/10
Fredrikssons Allehanda
Grand Prix-racings anti-tes
02/10
11:52
Fredrikssons Allehanda
En ilsken men ödmjuk mästare
14:45
Fredrikssons Allehanda
Ett enda misstag räcker
16:55
Fredrikssons Allehanda
Vart skåpet skall stå
11:39
Fredrikssons Allehanda
Bildreportage från Kanonloppet
15:33
Fredrikssons Allehanda
Penske perfect
15:14
Fredrikssons Allehanda
Vad är ”sportvagnsracing”?
18:11
Fredrikssons Allehanda
Bästa hittills 2017